Agneta Andersdotter Bratt (1669 - 1742)

Born 19 Mar 1669 in Brattfors, Värmland, Sweden

Ancestors

Descendants

Died 17 May 1742 at age 73 in Brattfors, Värmland, Sweden

Biography

Agnet, the daughter of Anders Andersson in Brattfors, was baptized 28 March 1669. (Her mother is not mentioned, only har godmother)^[1]

Fru Agneta Bratt in Brattfors died 17 May 1742 at an age of 73 years.^[2]

Note

Note:

Agneta och Henrik Skänker en vinkanna som först varit en dryckeskanna som är omgjord med en pip. Mästarstämpeln går ej att tyda men det finns ett socken budtyg som är stämplat av Nicklas Warneck iKarlstad

även en brudkrona har släkten Bratt skänkt kyrkan.

Sorge-Tankar,

Yttrade

Wid

BruksPATRONENS,

Herr HENRIC

KOLTHOFFS

Kärälskeliga Makas

Fru AGNETA

BRATTS

Jordefärd

Uti Brattfors Kyrka,

Then 1742

Af

HENRIC VON HOFSTEN

Låt nu en wördsam hand min ängslan trycka ut,

Låt jemmerfulla ord et sorgligt sinne följa,

Låt heter tåreflod the matta kinder skölja,

När jag nu nödgas se min Mormors lefnads slut;

O at sit syftemål min trägna önskan wunnit,

Så had* ej döden hit på långa tider hunnit.

Men åter när jag ser thet bytet Hon har giort,

Then längtan Hon har haft från thetta usla fara,

Then sällhets hydda hwar Hon nu får ewigt wara,

Wid Hennes bortgång tå jag ej törs klaga stort;

Så syns wäl, likwist bör ej hållas undrans wärdigt,

Om ögat, när thet ser, med gråt sig håller färdigt.

En ren upricktighet i all Thess lefnads lopp,

Til efterdöme hwar för sig hos Henne funnit;

Men kanske at thet band som mig så nära bunnit,

Mig hindrar, som jag will Thess dygder räkna opp,

Dock när jag säger ut hwad sielfwa hiertat menar,

Så tror jag något hwar sig med mit slut förenar.

Förståndig Hus-Mor Hon med ordsak kallas kan,

Som fylt the toma rum med mycken swett och möda,

Försiktigt delte ut hwad jorden bar af gröda,

Och af mång oländig mark Hon giorde fruktsamt land:

Hwar en til arbets war förnögd och redebogen,

När Hon befalte gå med yx, med harf ell* plogen.

I Sin handtering Hon ej många likar haft,

Hon wiste på sit rum, härd, hammar, blåsbälg ställa,

Thet bästa wattudrag till hiulets omgång sälla,

Och nätto passa ut then rätta hammarns kraft;

En Mästersmed war lätt wid Hennes ord sig trygga,

När som Hon sade hur man alt skul* laga, bygga:

Om Hyttans drift Hon ock fulkomlig kundskap ägt,

Af malmens inre tyngd Hon noga kunde pröfwa,

Hur mycket annat gods til fluss man skull behöfwa;

När alt war fardigt och Tackjernet richtigt wägt,

Blef thet till smidnings bragt, tå Hon förstod til pricka,

Om uppå stångens kant fants något fel ell* spricka.

För then beträngde hop Hon war en trogen stöd;

Thet hela Hyttelag i Henne kunde finna,

En huldan Matmor och en willig hielparinna,

Som delte gierna ut them hungrigom sit bröd;

Hon aldrig warit wan Sin* wisthus-dörar täppa,

Och wist rättrådighet wid betsman, aln och skäppa.

Hon på et gått maner allmogen foga* hop,

Och med Sit kloka råd Hon hindra* mången träta,

Som annars torde långt ikring sig kunnat fräta,

Och wisligt styrde af the många klagerop:

När Hon på stolen satt och twenne mellan dömde,

Straxt hwar mot annan sin oenighet bortglömde.

En ärbarhet, som med the fordnas likhet bar,

Som ännu aldrig dölgt sin inre faste mening,

Ther tungan stedse had* med hiertat giort förening,

At tala ricktigt ut hwad Hennes tanka war;

En wandel ända fram och gamla Swenska seder,

War elden til Thess glants och kärnan af Thess heder.

En kärlig maka och en trogen äckta wän,

I Tu och Fyrti år har man hos Henne funnit,

Til hwad för sällhets högd Thess äcktenskap har hunnit,

Ther änglalefnad sågs hwar dag som kom igen;

En lisa, lättnad, tröst i sorger och förtreter,

En jemner öfning af the kära skyldigheter.

I Hennes wandel sågs en samling utaf dygd,

Som barn och barnbarn kund* tiena til en regel,

Thess ömma sinnelag bland Mödrar war en spegel,

Hwars modershierta war på kärleks grundwal bygd;

Och til upfostring the ej kunde mer begära,

än bli en afbild af wår Sällas dygde-lära.

En nitisk anhalt som ej lånta färger bar,

Men med en brinnand bön gick flitigt uti kyrka,

Och ther utaf Guds ord fant bästa kraft och styrka,

När motgångsböljans brus Thess sinnen genomskar,

Then trånga wägens gång Hon stadigt Sig påminte,

Ty ansågs werldens lopp för lappri och för inte.

Men hålt jag stadnar twert, min penna är förslög,

Min skaldmö är för swag at Hennes dygder tekna,

Min ofulkomlighet giör at jag måste blekna,

Och tilstå at min sång är härtil alt för trög;

Ju mer mitt ämne gier mig förråd utaf tankar,

ju mera brist på ord, och magre infall wankar.

Jag tystnar tå härwid och hör i stillhet på,

Hur Brattfors, Sunnemo, Ransetter, Elofsbacka,

The ängslas hwar med an och wördsamt Henne tacka,

För hwarje dag the fått i Hennes styrsel gå;

Nu Hammarn klappar lågt, nu hjulet watn tryter,

För swett på Smedens kind nu tårar strömwis flyter.

Thet går så twungit til och luften borta är,

Man ser med olust hur the alla syslor giöres,

Med trötte fiät nu malm til Hyttedriften föres,

Och Brattfors Bergsmän sig gemensamt klaga här,

Med saknad af then hand, som willigt hielp tildelte,

När föda, klär, ja alt i theras förråd felte.

Ho klagar icke här? Wallkullan ther hon går,

Och drifwer får och fä högst up i thesse klyfter,

Har ren wänt om sit horn, men gråter nu och snyfter,

At hon ej nu som förr mer med then hjorden rår,

Hon qwider mårgon, qwäll; sielf Echo henne härmer,

At sådan Gumma lär bli saknad hos the Wärmer.

The grenar som utaf then stammen runnit opp,

Och sedan spridt sig ut i många flere leder,

The måste kännas wid, at döden har lagt neder

All theras hugnad, nu är thet et fåfängt hopp

I Brattfors råkas, och ther Mor och Mormor nemna,

Med täflan, ho af them, kund* största wördnad lemna.

För mig är thet en sak som faller mycket swår,

At glömma af then ro, se mistning af thet nöje,

At intet täncka på the lekar, lust och löje,

Som jag så ofta, men ej mera träffa får;

Ack at the glada da*r ha* blifwa måst så korta,

Ack at så många prof af ömhet nu ä* borta.

Men när jag kommer håg then hälften som är qwar

Utaf thet kära band, tå mit hierta brista,

Och finna huru swårt thet wara måst at mista,

Then som i motgång, sorg, så mycken lindring war,

En höger ålder med the silfwer blänkand* håren,

Måst se Sin enda tröst nu ligga död på båren.

Gud som plär gifwa mod i sorg-bebundna bröst,

Han lindre nu Ert qwal, hans styrke nu Ert hierta,

Han drifwe från Er bort all ängslan, oro, smärta,

Och uti Eder sorg ingiute ymnig tröst;

Han öke Edre dar til alla Edras prydnad,

At wi än länge må få wisa barnslig lydnad.

Säll Then hwars sämre del nu giömmes ned i jord,

Wi böra ju tillfreds med Hennes saknad wara,

När Hon bland änglar får Sig ewigt samman para;

Men medlertid är nog på Grafsten thessa ord:

Statt wandringsman, jag tror at Tu ej längre ilar,

När Tu får stället se, hwar MOR I BRATTFORS hwilar.

Sources

1. ↑ Filipstad C:1 (1651-1679) Bild 44 / sid 75

   Arkiv Digital page info v5791.b44.s75 | To page (paywall) | Riksarkivet

2. ↑ Brattfors C:1 (1737-1831) Bild 187 / sid 364

   Arkiv Digital page info v5838.b187.s364 | To page (paywall) | Riksarkivet

• Source: S73 Record ID Number: MH:S73 User ID: 33E19F71-308D-4BF9-977F-3C3196ED1488 UPD 01 JUN 2011 14:00:20 GMT+1 Title: Mats O Seth
• Source: S33 Abbreviation: Org Title: Genline
• WikiTree profile Andersdotter Bratt-1 created through the import of Forsstrom och Eriksson Wikitree.GED on Jul 16, 2011 by Torbjörn Forsström.
• WikiTree profile Bratt-77 created through the import of Dis_2011.GED on Nov 19, 2011 by Christer Svedberg.
• Brattfors (S) C:1 (1737-1831) Bild 187 / sid 364 (AID: v5838.b187.s364, NAD: SE/VA/13053)